Om jag ska ge er en liten recap då så har jag inte direkt känt mig på topp. Speciellt inte igår eller i förrgår på kvällen. Jag bröt ihop i PJs famn och han var liksom bara ett fantastiskt stöd. Jag vet att det står i förra inlägget - men gör det smidigare för eventuella nykomlingar på den här sidan.

 Igårmorse så stack han, i vanlig ordning, till jobbet. Han gav mig en extra puss på pannan och lät mig veta att han fanns tillgänglig på telefonen om jag behövde det. <3 Han som annars kan vara lite anti-mobil över allt annars än hemma liksom.Det gjorde mig helt klart lugnare och jag tog det lugnt under dagen för att liksom... läka. När han sedan slutade jobbet så ringde han för att fråga om något behövdes handlas eftersom han ändå skulle in och köpa ett skal till nya jobbmobilen. "Nja - det är la ifall du kommer på något" svarade jag medan jag stod där och stekte våfflor till hans matlåda. "Vi får se om jag kommer på någonting" Vi lägger på och jag går bara runt och ser fram emot hans hemkomst. Jag hamnar i ett telefonsamtal med min f.d granne från hemstaden. Hon vill ha hjälp med en engelska uppgift. Självklart kunde jag det. PJ kommer hem och jag förklarar snabbt vem det är jag pratar med. Han ger mig en puss, flinar och räcker mig någonting från en kasse... Jag avslutar samtalet.

 Det dröjer ett litet tag innan jag inser vad han har gjort. Han hade köpt tangentbordet som jag så länge suktat efter till min Ipad <3 Jag blev så lycklig. Jag hade blivit lika glad över en chokladkaka eller en extra puss - men just principen att han hade lagt mitt suktande på minnet och liksom gått the extra mile för att göra mig glad, när han ändå vet hur tacksam jag hade varit för så mycket mindre. Jag är sannerligen lyckosam. Det slutade ju inte där. "Vet du vad vi ska äta?" frågade han och log. Det visste jag ju såklart inte. Han plockar upp fetaost, avocado, jordgubbar, äpplen, ett granatäpple och cashewnötter. Av allt det där ville han göra iordning en extremt lyxig och fräsch sallad som vi kunde lyxa till det med. <3 För att muntra upp mig liksom.




Jag har lite planer idag som jag kommer att skriva om senare :) och ja... tack för alla era fina kommentarer i förra inlägget. Det kommer att kännas bättre för mig så småningom. Ibland blir det bara för mycket dock och man måste stanna upp för att liksom läka innan man kan fortsätta köra på.