Det jublar inom mig varenda gång som jag får slå armarna runt min bättre hälft. Just denna tuffa vecka så har jag självklart saknat honom lite extra mycket. 

 Jag och mor tog röda faran för att åka iväg och hämta upp honom vid stationen. Jag kände mig otroligt glad även om det var lite sådär 7 svåra år över min uppsyn. Han anlände med tåget och vi tog och snabbt hem för att få i oss mat. Eftersom jag och mamma stack ut idag IGEN för att handla så hade jag tänkt lite i förväg. PJ har haft en lång dag eftersom han jobbade full dag följt av en resa. Så jag valde plocksallad från en sån där salladsbar ni vet? Perfekt att ha när man behöver få mat snabbt.

  På tal om handlingen då... Återigen så vågade jag mig iväg trots panikkänslorna. Mamma var ju med, jag hade bilnycklarna ifall jag behövde springa ut och överlåta allting åt mor. Så jag kände mig relativt lugn även om hjärtat bultade på i bröstkorgen på mig. Det var ett smärre bakslag när mor sedan stötte på den mest pratsamma släktingen till oss. Hennes "farbror". Jättemysig människa och efter förlusten av hennes farbror och hans bror så var det ju klart att dom hade lite att prata om. Det var ju inte läge att säga "Nej jag kan inte prata med dig just nu - jag måste skynda mig utifall att min dotter får panikångest". 
Jag kände minuterna som det dubbla. Tiden gick långsamt liksom och jag ville bara därifrån. Det blev så knasigt för det där med att "ha mor" vid min sida försvann ju när vi redan hade varit där inne för länge. Förstår ni hur jag menar?

 Sen.... SÅKLART så tappade vi bort varandra. Jag försökte ringa henne, men fick inget svar och på skakiga ben stod jag där och kände hur känslorna växte i bröstkorgen. Det var ju det där jag inte ville skulle hända. Ja det var ju jag själv som stod där och jagade upp mig själv över situationen för det tog ju inte alls så lång tid som det kändes för mig. Tillslut gick det inte längre. Lämnade vagnen och kastade mig bort mot kassorna där jag visste att jag kunde finna en bänk. Bara för att jag satt ner dock så slutade ju inte paniken att göra sig påmind. Det var helt enkelt en mindre trevlig vistelse på den butiken. 
 Jag vet att ni tycker att det låter hemskt och det är ju skit att jag känner såhär. Jag vill inte ha det såhär. Dock ser jag det hela som en positiv grej. Jag tar mig ju ut trots min oro och min rädsla. Jag låter inte den begränsa mig liksom. Jag fick ett "svagare" moment - men jag klarade av det. Jag lyssnade till min kropp och valde att göra vad jag kände var bäst. Blir rätt stolt över mig själv ändå. 

 Nu ska jag återgå till min bättre hälft. Ett mysigt bad får "avsluta" våran kväll tycker jag.