Jag sitter här och funderar litegrann. Den här "peppvågen" (eller vad man ska kalla det) som går genom... ja, i alla fall sveriges bloggosfär... Jag tycker att den är fantastisk. Det är underbart att vi kan peppa de vars liv är präglade av motgångar som verkar på tok för omöjliga. Men jag undrar, är det ibland inte bättre att vi accepterar att det kommer stunder i livet då vi måste förlora? Vi måste ju ha motgångarna för att kunna uppskatta medgångarna till fullo. Eller är jag verkligen helt ute och cyklar? Vi kan ju inte ha guld och gröna skogar jämt och ständigt. Självklart önskar jag att vi alla kunde få leva lugna och fridfulla liv utan faktorer som får oss att må dåligt, men jag måste nog förespråka läran om hur vi glider igenom motgångarna på bästa sätt istället för att vi ska försöka utrota motgångarna. Förstår ni hur jag menar? Det finns ju egentligen ingenting som är omöjligt. Det "omöjliga" tar bara lite längre tid att genomföra.

Det finns jättemånga bra låtar som syftar på det jag skriver om. "Smile" - Charlie Chaplin, "The climb" - Miley Cyrus är bara ett fåtal av dessa. För att citera Charlie Chaplins låt: "Smile, tough your heart is aching. Smile, even tough it's breaking. When there are clouds in the sky, you'll get by. If you smile through your fear and sorrow. Smile and maybe tomorrow, you'll see the sun come shining through for you.".

Ibland måste vi tillåta oss själva att vara svaga. Det är en stark handling och det betyder inte att vi ger upp våra fighter. Det är en stark handling för vi väljer oss själva i första hand även om det betyder att vi får stanna i motgången lite till. Vi kan säkert utrota en och annan motgång. Vi kan vända våra liv på rätt spår - men jag tror inte att vi skulle må bra av att ha ett helt problemfritt liv. Man lär sig ju av sina motgångar och misstag. De får oss att utvecklas och bli bättre människor. Man måste ha motgångar för att kunna uppskatta medgångarna. Man måste ha regn för att kunna uppskatta solen. Eller vad tycker ni? Förstår ni hur jag menar?

Idag kryllar det av dejtingsajter på internet. Sajter för folk som vill hitta en kärlek med matchande lönespec och sajter för folk som vill hitta en snygg partner. Ja, det finns faktiskt en sajt där det är krav på att man ska vara snygg. För att bli medlem så måste man skicka en intresseanmälan med ett bifogat foto på sig själv. Sen är det någon som sitter och bestämmer om man är tillräckligt snygg för att få bli medlem. Om vi återgår till de ”normala” sajterna och själva nätdejtandet. År 2012 är det mer vanligt än någonsin att folk träffar sin andra hälft över internet. Det är tabu att träffa sin älskling på krogen eller genom en gemensam vän.Det är självklart, och absolut, inget fel med att träffa sin andra hälft på det sättet. Jag menar bara att metoderna verkar vara utbytta.Det är inte längre enbart pedofiler och perversa gubbar på nätet, som det alltid sades och folk har gått från ”Blä!” till ”Kör hårt” när man snackar om den där ny killen som man har börjat chatta med. Jag kan bara säga att jag är glad över att det har blivit så. I´m all for it!

Själv var jag en hängiven anhängare till den ny metoden. I januari 2010 så hittade jag själv kärleken på en sida som jag nästan hade förlorat hoppet om. Jag träffade Ricky ungefär 1 månad senare och se var vi är nu. Vi har varit tillsammans i mer än 2½ år. Det funkade för oss och kan alltså funka för vem som helst.
Man kan ju inte bara träffa sin andra hälft över internet. Har man lika tur som jag, så kan man träffa en massa underbara vänner. Den första personen som jag träffade över nätet var min, idag, bästa vän och syster – Malls. Vi har varit vänner i snart 7 år och vi kommer alltid att vara vänner. Jag har även träffat Uddevalla och Johan över internet och det är inte några personer som jag har planerat att tappa kontakten med under en snar framtid. (Läs: NEVER).

Vad anser ni om att träffa personer över internet? Och varför tycker ni att det är på det sättet? Självklart, måste jag tillägga, ska man vara lite mer försiktig, än till exempel jag var första gången jag träffade Ricky. Det finns nödvändiga säkerhetsåtgärder som man ska tillämpa hur mycket man än litar på personen. Speciellt om man ska träffa någon som bor i en annan stad.


bildkälla

Vad gör man när kroppen inte lyder hjärnan och vad gör man när hjärnan inte lyder kroppen?
Jag känner mig så trött och hängig idag, på både bra och dåliga sätt. Jag är typ... depp - jag vet inte riktigt.

Förutom några braiga nyheter så känner jag mig så... blah typ.

Grov bildbrist får resultera i en bild från arkivet.

Det finns så mycket i mitt huvud just nu. Både bra och dåliga saker. De här med alla psykodrömmar som jag har haft - har verkligen satt sig på hjärnan. När man drömmer samma drömmar om och om igen, så kan man inte låta bli att undra ifall dom betyder någonting och den tanken skrämmer mig lite.

Jag sitter och tittar på ett youtube-klipp från filmen "The Wiz" där Michael Jackson spelar Scarecrow. Varenda gång jag hör Michael sjunga så händer det någonting inom mig och jag blir nästan lite ledsen över att han dog. Jag tror nämligen att han hade så mycket kvar att ge av sig själv. Jag ska inte säga att jag var/är värsta superfanet av Michael Jackson, för det var/är jag inte. Jag skaffade alla hans skivor något år innan han dog och jag hade inte mitt rum tapetserat med bilder av honom som jag vet att miljoner av hans fans hade. Men jag var/är ett stort fan av han och hans musik och det kommer jag alltid att vara. Därför var hans bortgång en otroligt ledsam nyhet.

Poängen med mitt inlägg är detta. Kort efter Michael Jacksons död så skulle jag, en dag, promenera till mormor tillsammans med min lillebror Mickey (Michael). Mickey som var 8 år 2009 (året då Jackson dog) och ett mycket större fan av honom än vad jag var började prata med mig om sin idols död. "Du syrran, är det inte skumt att Michael Jackson är död? Jag menar..." så tog han en lång paus. Som om han inte kunde hitta de rätta orden. "...det känns fel på något sätt. Som om någonting fattas i ens liv. Det känns lite som om man har tappat bort sin plånbok."
Jag tappade hakan när jag hörde honom säga det. För det var precis vad det kändes som.
För oss i alla fall...

Vilken klok lillebror jag har. :)

Ända sen Whitney Houston gick bort, så har det cirkulerat runt en massa ihopsatta bilder där man jämför Houstons bortgång med diverse olika problem runt om i landet. Bildtexterna kan lyda "Whitney Houston dies and the world cries, 1 million dies and no one cries". Om jag inte minns fel så var det en bild på Whitney och en bild på svältande barn. (Hittade bilden på något forum, men nu hittar jag inte forumet så.. ja. Men nått liknande är det i alla fall)

Men får jag fråga en sak? Jag gör det endå. Varför får man inte sörja, Whitney? Visst, jag gråter inte floder över hennes bortgång. Men sorgligt är det. Grejen är den att, åtminstone, Sverige har insamlingar varje år där pengarna går till dom behövande. Folk bidrar på alla sätt dom kan. Om dom inte kan bli faddrar, så kanske dom lägger i växeln, från när dom har handlat, i bössorna som brukar stå i närheten. Ja, men jag kan inte annat än att störa mig på när någon skriver att ingen gråter för dom barnen. För det är inte sant. Sen undrar jag... varför kom det inte upp såna här bilder när Amy Winehouse dog? Eller Michael Jackson? Eller Etta James? Skulle det komma upp såna bilder om t.ex. Rihanna, Adele, Bruno Mars, Travie McCoy eller Beyonce gick bort? Jag tycker det är tämligen respektlöst mot alla som Whitney Houston har betytt någonting för. Att de gråter för Whitneys bortgång gör dom inte till hjärtlösa monster som inte bryr sig om någonting annat. Jag förstår inte hur man ens kan göra en sån bild.
Nu vet jag ju inte exakt vad USA eller några andra länder gör för att hjälpa till. Om dom har insamlingar som liknar våra eller om dom gör någonting annat. Men jag tvivlar på att folk inte bryr sig.

Whitney Houston var en person, en mamma, en vän och en förebild. Hon förtjänar att bli hyllad för sin musik. Folk har rätt att sörja förlusten av en sån enorm röst. En röst som med all säkerhet har räddat en hel del liv därute.

Jag har varit inställd på att inte tänka på det som har hänt, men hur kan jag låta bli att göra det när det finns en liten bit av dig vart jag än vänder mig. Det hjälper mig inte att oroa mig mindre för "det där andra". Jag glömmer bort det som har hänt, för en stund bara för att (lika snabbt) inse att jag bär runt eller tittar på någonting som jag har fått av dig. Jag lovade ju mig själv att bespara mig den bördan av att behöva oroa mig för "det där andra". Jag bröt mitt löfte till mig själv och jag tror inte att jag någonsin skulle kunna försöka hålla det igen. Oron kommer ligga och fräta inom mig.

Är det inte ett ganska komiskt fenomen? Det här med nyfikenhet menar jag. "Vad händer om jag trycker på den här knappen?" tänker man och trycker TROTS att det står på en liten lapp bredvid att man ska låta bli. Min mormor är världens ballaste kvinna (enligt mig), hon är även den mest nyfikna kvinnan jag känner. Jag har många roliga små anekdoter från händelser som har inträffat när min mormor inte kunnat hålla fingrarna från "knappen man inte får trycka på". Men min poäng är att jag tror att den nyfikenheten... jag tror att jag har ärvt den nyfikenheten. Hehe, det här blir nästan pinsamt att skriva om. Det här är nått som "bara jag" kan lyckas med. Jag gick bort till Ricky för att ge honom en kram och på nått vänster så lyckades jag fastna med handen i hans stol. (Det är en vanlig kontorsstol med nackstöd) Märkte det inte först, men det var självklart när det inte gick att ta bort handen haha. Tillslut fick jag bort handen och tänkte "Hur i helvete lyckades jag med det där?" och plötsligt kom jag på mig själv med att stoppa in handen där igen. Hade jag inte stoppat mig själv i tid så hade jag definitivt lyckats fastna där igen. Sån är jag och jag har lärt mig av mina misstag om man säger så. (Läs: It has happened to me before)


Återigen... hur lyckas man?

Sömnen är som bortblåst. Det går bara inte. Det känns som att mina inälvor blir urvridna som en gammal disktrasa som man precis har använt för att torka av köksbordet. Mitt hjärta blir använd som en boxningssäck. Jag vet inte vad jag känner just nu. Jag är ledsen, mycket ledsen. Men jag kan inte gråta mer. Jag vill inte skriva om vad som har hänt... det kan jag inte heller. Men jag måste få ur mig allt elände. Hur skulle jag kunna sova, när min hjärna spelar upp mardrömsscenen från ett x antal år tillbaka? Ska allt det där dra igång igen? Ska jag förlora personen som jag kämpade så hårt för? Ska jag förlora ***** igen? Jag vill så gärna gråta för tillfället. Men just nu finns det inga tårar. Det finns inga fler på lager.

Jag tar mig igenom natten tack vare min viktigaste livlina. Ricky ligger här intill och jag orkar inte ens fundera på hur paniken har legat ännu tätare runt mig om inte han var här nu. Allting ordnar sig tillslut... antar jag. Det kommer att ta ett tag och förhoppningsvis så blir det inte en allt för lång resa.

Jag känner en person. En person med ett hjärta av guld som har plats för alla världens människor.
Hur kommer det sig då att all världens olycka drabbar den här personen? Det är allt annat än rättvist.
För mig är det en ära att känna den här personen. H*n är så fantastiskt talangfull och har så mycket att erbjuda
världen. Så när jag tänker på vad personen har fått utstå så värker det i mitt hjärta. Det är så förbannat jäkla
orättvist att jag vill gråta. Om det bara fanns något som jag kunde göra för att hjälpa till så skulle jag inte tveka en
sekund. Men det enda jag kan göra är att finnas här och det hoppas jag att den här personen vet om.

Jag ser faktiskt upp till dig. Tro det eller ej..
Om jag kunde så skulle jag ta över all smärta och orättvisa.
Jag skulle bära den åt dig om det var möjligt.

Alltså... jag respekterar folks åsikter om saker och ting, men jag har gått in på ett tvåsiffrigt antal bloggar nu på morgonen, klickat runt lite bland inlägg osv. Mer än hälften av dessa har skrivit om hur underbart det är att vara singel.
Don´t get me wrong. Det är inget konstigt med att folk tycker det. Men det som följer efter det i deras inlägg får mig att undra. "...då har man ingen som bestämmer över en, ingen som säger till en vad man får och inte får göra, ingen som blir svartsjuk..." och sen blir det bara värre och värre. Hmm... jag vet inte. Är det så folk ser på kärlek och förhållanden? (Jag ska inte dra alla över samma kant, men det är bara lättare att skriva så.) Att man är fast i ett förhållande där man inte får göra någonting? Att man förlorar sin frihet? Jag måste ju säga att jag nästan måste tvinga Ricky när det gäller att bestämma vissa saker. Visst, man kan inte vara lika fri och göra vad man vill när man är i ett förhållande. Av ren respekt till sin partner så får man skippa vissa saker. Fast det där är ju i och för sig helt beroende på och det finns en hel del gränser. Men det jag menar är att man har någon att ta hänsyn till när man är i ett förhållande. Till exempel...
Säg att jag ska ut med en kompis på krogen. Jag själv, vill gärna fråga Ricky först om han tycker det är okej. Varför? Ja, han kanske hade förväntat sig en mysig hemmakväll tillsammans med mig för att vi kanske inte har gjort detta på ett tag. Tycker han att det är okej och jag inte vet när jag kommer att vara hemma så kommer jag ju att ringa honom när jag vet ungefär vilken tid jag kommer hem och inte bara komma hem när jag kommer hem. Förstår ni?
Jag menar ju såklart inte att alla borde göra som jag, utan jag menar mer att jag tycker det är en naturlig del av ett förhållande att man tar hänsyn till varandra. Sen om man har dom känslorna, att man förlorar sin frihet, att man hela tiden blir tillsagd vad man får och inte får göra osv. Sorry, men då har man nog valt fel kille. En annan populär grej är att tjejer ylar över att vissa glömmer bort sina vänner när dom blir tillsammans med en kille. I vissa fall händer sånt. Men vet ni vad? Vad är det för jävla vän ni har då? I början... ja, då borde man ha en viss förståelse. När man är nyförälskad så är det väll inte konstigt att man vill spendera mycket tid med killen? Ni kan inte be en tjej att välja mellan killen och er. Tänk så är den där killen perfekt för henne? Hennes livs kärlek? Så går hon miste om det? Det är inte rätt. Skulle nån be mig att välja så skulle jag veta vem som är min äkta vän och vem som inte är det om man säger så. Ta studentkryssningen till exempel. Jag bestämde mig, innan jag träffade Ricky, för att åka på den här kryssningen. Jag skulle dela hytt med en kompis. När denna kryssning sen närmade sig så kände jag mig väldigt opepp. Just min "opepphet" vet jag inte vad det berodde på. Men jag stod också inför valet att festa upp studiebidraget dom 24 timmarna (eller vad det nu var) eller att tillbringa 1 hel vecka (påsklovet) i Göteborg med min prins.
Vad valde jag? Göteborg såklart. Visst kan jag förstå att min kompis blev besviken, för vi hade ju bestämt...
men till mitt försvar så bestämde jag detta innan jag hade träffat Ricky. Dessutom så hade jag ju ingen lust. Det kändes inte bra att bränna så mycket pengar på 24 timmar(?). Dessutom så tyckte jag att hon kunde förstå mig. Jag mådde ju ganska dåligt av att behöva vara ifrån Ricky så mycket. Jag tog ju varje chans jag kunde få. Men det ordnade vi upp sen. Men jag gillade inte att hon tyckte att jag skulle välja kryssningen och henne framför Ricky.

Gud.. ingen av er kommer att orka läsa detta och jag är så virrig i huvudet att jag säkert har formulerat mig lika bra som en 5åring. Men det är mina åsikter i allafall. Lite funderingar om saker som jag har läst. Men sen ska jag ju inte ta alla blogginlägg på blodigt allvar. Man får ju läsa lite mellan raderna och det är inte helt säkert att jag lyckades göra det. Men detta var känslan jag fick när jag läste detta och mina åsikter om det.

om förhållanden. Jag och Ricky har visserligen, snart, varit tillsammans i 2 år, men det finns så mycket som jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera. Jag blev ju tillsammans med Ricky och jag flyttade 40 mil från min familj. Allt det där hände ganska så snabbt, och för att vara ärlig så har jag inte mycket till livserfarenhet. Jag hade ännu mindre när jag flyttade hit. Men det jag har funderat mycket på är just det som jag skrev ovan. Det finns så mycket saker som jag inte vet om förhållanden, som jag inte vet hur jag ska hantera på rätt sätt. Om jag och Ricky skulle ha en konflikt om någonting så slänger jag ut min åsikt om det hela. Men många gånger så har det inte spelat någon roll vem som har haft "rätt" - jag känner ändå att jag måste be om ursäkt till honom. Detta är bara ett av exemplen på saker som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. :P Allt det här är så nytt för mig.

Ett annat exempel är när vi var hemma hos Rickys morfar och jag fick träffa Rickys morbror (med familj) för första gången. Dom visste ju redan vem jag var, så när jag skulle hälsa så visste jag inte hur jag skulle bete mig riktigt. Men det var viktigt för mig att dom skulle få ett bra första intryck. Jag ville inte framstå som den blyga tjejen, som jag en gång har varit. (Det gjorde jag säkert bara för det) Men det mötet med dom gick hur bra som helst. Dom kom fram till mig och hälsade, så min panik över hur jag skulle bete mig var onödig. Men jag kände mig väldigt dum först, för jag visste ju om att dom vet vad jag heter and all that, men jag tyckte att det hade blivit så awkward om jag hade skakat hand med dom och inte sagt någonting alls. Så jag presenterade mig, men det blev ju lite awkward det också. HAHAHA xD Jisses vilka i-landsproblem jag har va? Men jag är sån. Jag överanalyserar alla situationer och jag "skrämde upp" mig själv med att tänka: "Nu tänker dom säkert Men jag veeet vad du heter?! duuuh?". Nej då, men ni fattar? Allt som har med förhållanden att göra är ganska skrämmande för mig. Men jag lär mig allt eftersom. Vid nästa möte med dessa asballa människor så har jag ingenting att oroa mig för.

Oh, jag älskar att få ur en massa onödiga tankar som ligger och bubblar mellan öronen på mig. Det är skönt!
Jag hade förövrigt ingen särskild poäng med det här inlägget! Så ni inte tänker typ "och?" :D hahah Avsaknaden av poäng är avsiktlig.

Föresten, det är ju Fredag den 13:de idag. Har det hänt er något ännu?

Jag kommer ihåg att jag skrev ett inlägg en gång om att jag ville bli något/någon. Inte bara vara en arbetslös nobody utan vänner. (Ja, jag har vänner. Men ingen här i Göteborg som jag känner om man bortser från Rickys kompisar) Men nu är vi inne på 2012. Det är början på ett nytt år och jag har tänkt efter. Så rädd som jag har varit för att misslyckats. Jag har satt ribban i markhöjd bara för att jag inte ville bli besviken på mig själv. Men vad får jag för motivation av att tänka så? Ingen alls! Ett av mina nyårslöften i år är att sätta ribban högt. Lära mig av mina misstag helt enkelt. Alla misstag och motgångar kommer bara att göra mig starkare. Jag ska inte tänka "Jag vill" utan jag ska tänka "Jag ska".


bild från we♥it