Jag och PJ befinner oss just nu på tåget mot de nordligare breddgraderna :P Jag är lite exalterad samtidigt som väderångesten kväver mig. Tydligen är det snöoväder i hemkommunen samt upp mot dalarna. Kul, Bakom oss så lämnade vi solsken och blå himmel. Jag lämnade hemmet vid 6.00 imorse ungefär så det är en ytterst sliten "bloggerska" som nu befinner sig bredvid sin andra hälft på ett utav SJs snabbtåg. 

 För att uppdatera er om dagarna hitills då. Igår så var det den officiella avtackningen för chefen. Vi alla skulle samlas i konferenssalen för att krama henne och önska henne lycka till med framtida projekt. Ett och annat gamlingskämt drogs ju såklart för att fira hennes pension. Själv stod jag där med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Jag var glad för hennes skull - men jag kände en stor sorg över det faktum att hon skulle sluta. Det var ju knappast ett farväl - men tårarna rann även pga tacksamhet gentemot chefen. Det vet jag att jag skrivit om innan - men så mycket som hon har gjort för mig... Hur kan man inte bli ledsen liksom? När hon sedan fäste blicken vid mig och såg mina tårar så stegade hon fram till mig för att trösta. Dock utlöste det en rad kraftigare snyftningar.
Det gick inte längre att hålla tillbaka tårarna. Jag lät de se mig svag. Svag för avsked. Grejen var dock den att mina tårar utlöste en dominoeffekt. Plötsligt så var det allt fler kollegor som brast i gråt utan att skämmas. Lite stolt kunde jag ändå känna mig. <3 Det var kort och gott en mycket känslosam dag. Trots en god natts sömn så somnade jag så fort jag lagt huvudet på kudden sen när jag kom hem vid 15.00 den eftermiddagen. Jag vaknade när PJ kom hem och tröstande inneslöt mig i sin famn. Bättre människor kan man fan inte ha runt omkring sig.

 Idag så var det återigen dags för ett dag pass. Resfebern hade redan tagit vid och jag satt som en zombie på morgonrapporten i hopp om att ingen skulle fråga mig om varför jag var så trött. Då hade jag väl börjat tjura igen. Jag gick jobba tillsammans med B på min föredetta basvåning och jag måste ju säga att jag är otroligt tacksam över att ha den nya basvåningen i mina händer. En del utav den i alla fall. När det sedan var dags att sluta så ville bästa Sanna bjuda mig på en avskedsöl och det tyckte jag att hon kunde få när hon ändå var så generös. Så småningom så anlände PJ till centralen där vi satt och njöt av ölen.
Vi pratade litegrann innan det var dags för oss att dra oss mot perrongen och  det tillhörande tåget. :P Jag gav Sanna en stor kram och sen gick vi. 
Mitt liv kan vara rätt motigt ibland och det tror jag till och med att ni läsare kan hålla med om baserat på det lilla som ni hitills läst - men ack så tacksam jag över att ha så fantastiska kollegor som jag faktiskt har. <3 Förövrigt får jag inte upp någon bild p.g.a wifi'n på tåget. :/  men det kommer!