header menu

Göteborg

 

 Bambis tankar och känslor om Göteborgsflytten har ni ju redan läst om. Hon tyckte dock att jag kunde ge er min sida av det hela. Varför inte? tänkte jag. Vi kör på bara. *Göteborg har alltid varit en stad som jag har velat flytta till. Det känns liksom som en liten stad fast det är en storstad. Möjligheterna finns där. De intressanta jobben. Jag har min tjänst som lärare på skolan här i Borlänge, så när jag en dag satt mig för att söka jobb till sommaren så började jag leta i Göteborg. Flera jobb sökte jag - men fick bara svar ifrån ett. 

En dag hade jag ett missat samtal från ett nummer som jag inte kände igen. Det var från konsultfirman som jobbet jag sökt använde sig av för rekryteringen. "Vafan?" tänkte jag. Det kändes liksom som om dom hade ringt fel eller någonting. Jag ringde upp. Killen på andra sidan luren berättade att han hade kollat igenom mitt CV och tyckte att det såg väldigt intressant ut. Första känslan som kom över mig var panik. Tidigare jobb hade inte ens bemödat sig detta med att skicka ut automatsvar och plötsligt så var det någon som tyckte att det såg intressant ut. Vad var det som hände? Han ställde frågor. Vad gjorde jag nu? Varför hade jag sökt jobbet? Vad hade jag för tidigare erfarenheter? Mitt i paniken så försökte jag väl att svara efter bästa förmåga. Han summerade utfrågningen och tyckte att det lät spännande. Han ville träffa mig. Jag var chockad. Det jag sa kunde alltså inte varit helt korkat. Vi bestämde ett datum och sen var det liksom klart. Paniken hade inte lämnat mig en ynka sekund. Hur skulle detta lösas liksom? Jag ringde Bambi direkt för att berätta nyheten. Hon var lika chockad som jag.

Första intervjun skedde på konsultfirman. De skulle summera intervjun och skicka över det till företaget  och så skulle vi få se när jag skulle få besked. Det tog 5 dagar. 3 jobbdagar... sen kom andra samtalet. Det var företaget som ville ha en intervju med mig denna gång. Alltså skulle jag återigen få sätta mig på ett tåg ner till Göteborg. Jag var mycket lugnare denna gång. Sömnen var på min sida och jag kände inte av nervositeten så mycket faktiskt. Jag tog mig direkt från centralen och ut till företaget. Denna gången kände jag att det var enklare frågor som jag fick svara på. Det var mer frågor som jag kände var kunskapsmässiga istället för frågor som inte hade något med min egentliga kompetens att göra. Det var en trevlig intervju. Vi pratade i över en timme och det kändes riktigt bra. Efteråt satte jag mig på spårvagnen för att möta upp en av mina bästa vänner för en bit mat innan det var dags att vända hemåt igen. 10 timmar på ett tåg var en riktigt pärs.

Det jobbigaste och roligaste med allting var såklart hur snabbt allting gick. Man hann inte tänka igenom allt runtomkring. Det logistiska, mitt jobb i Borlänge, hur barnen i klassen skulle reagera och på mig och Bambi såklart.. Jag tyckte verkligen att det gick så fort. Bambi våndades dock över väntan. För henne gick tiden mycket saktare eftersom hennes framtid blev mer oviss. Företaget mailade om ett Skypemöte med VDn jag bekräftade att jag kunde. Jag kände mig väldigt positiv. Hade dom fortfarande varit osäkra så tror jag inte att jag hade fått mötet med honom. Processen hade väl isåfall stannat hos företaget kände jag.

Dagen efter fick jag beskedet(!!!) Jag mötte upp Bambi i lärarrummet. Vi båda var så glada - men vart fan skulle vi bo? Man har ju hört alla historier om hur svårt det är att få boende. Skulle man hamna på ett vandrarhem? Skulle vi kunna bo tillsammans? Skulle Bambi ens kunna följa med? Det sistnämnda var självklart Bambis största oro. Min också samtidigt som miljoner andra grejer snurrade runt i mitt huvud. Skulle jag klara av jobbet? I och med att jag ska utveckla mina egna arbetsuppgifter så vet jag inte vad jag har framför mig. Vad jag kan förvänta mig. Det är ju inte som på många företag där man ersätter någon. Man kan säga att jag blir någonting som inte finns ännu.

Det var skönt att ha Bambi bakom mig i allt det här. Hennes egen vilja att få det till att funka gav ju resultat. Hon satte sig direkt ner och började leta efter en lösning. Vi var ju till en början inställda på hjälp från bekanta - men hon stannade inte där. Det var en bra lösning, men hon nöjde sig inte utan fortsatte leta. Tillslut fick hon kontakt med tjejen som vi kommer att bo hos. Hon fixade kontakten och har tagit hand om det som jag annars skulle dragit mig för. Utan henne hade det väl blivit vandrarhemslösningen. Nu är väl allt i stort sett klappat och klart. Jag kan inte riktigt fatta det. Inte förens jag väl står där och ska flytta in i rummet. Det känns riktigt bra!

/PJ 

Turbofart genom den sista dagen

 Det var bara att hoppa upp ur sängen tidigt imorse. Olga plockade upp mig strax efter nio och så mötte vi upp Britta utanför det lokala konditoriet. Vi skulle ta varsin kaffe och nått litet att äta för vi hade inte mycket tid på oss alls. Inte så¨mycket som vi skulle ha behövt i alla fall. Efter dejten med brudarna så blev jag avsläppt här hemma - men ville såklart svänga förbi bästaste grannen och hinna tjöta med henne innan morgondagen skulle infinna sig. Kort och gott så blev det ett himla runtflängande på mig idag. Lillasyster ringde och ville ses då hon ändå hade ärenden i min hemstad. (Hon bor i grannkommunen) Med sig hade hon en liten valp <3 ägd av en kompis till henne. Det var nog den sötaste lilla tjoffs som jag någonsin sett. HELT vild och med sylvassa tänder. 

 Vi satt väl här hemma och busade med valpen tills dess att hennes kompis ringde och ville bli upphämtad. Sa hej då till henne och planterade direkt häcken i soffan för att andas lite innan jag tar tag i att se över min packning. Jag är så himla trött i huvudet så ni anar inte. Var tar all tid vägen någonstans? 

 Resterande del av dagen kommer att vara ägnad till packningen, träffa mormor och svägerskan. Sen ska jag försöka att bara koppla bort allt som har med flytten att göra för någon timme. Umgås lite med mamma och bara ... chilla. Skypedejten med PJ igår var ju precis vad jag behövde för att lugna ner mig. Ni skulle sett mig medan jag låg där - halvt medvetslös - i mammas säng och babblade med den stackars karln. Tror nog inte att det fanns någon logik i en enda utav de meningar som jag kläckte ur mig. Seriously. I'm hella tired. 


Inlägget som PJ har skrivit kommer upp om ett tag! Så se till att hålla utkik! 

Onsdag

 First of all... Responsen på förra inlägget. Tack hörrni <3 Det gjorde mig så glad att läsa era tankar om den kommentaren. Jag tog som tur var inte åt mig, men jag kände mig ändå tvungen att fråga vad folk egentligen hade för förväntningar av denna blogg. 

 Gårdagen fick bestå av en "hej då-turné" då jag försökte hinna med att träffa alla som jag dittills inte hade hunnit med. Mestadels familj. Först ut fick bli min hårt arbetande far. Ringde upp honom så han fick förklara vart han var och sen åkte vi dit för att hinna träffa honom medan dom tog en paus från arbetet.
Pappa är ju egen företagare och kan därför jobba upp till 70 timmar i veckan :O Men det var klart att jag skulle se till att få träffa honom. När jag sagt hej då till min far så ringde jag upp Farmor för att se vart hon befann sig. Hon var i min hemstad... Ironiskt nog, men hon skulle strax vända hemåt och då jag gärna ville träffa henne utan onödiga bilresor så satt jag och mor oss på ett café i väntan på att farmor skulle anlända.

 Innan vi skulle åka hem till farmor (mamma åkte hem) så plockade vi upp min äldsta lillasyster som jag egentligen skulle träffa senare hemma hos HENNES mamma. Jag vet - det är mycket att hålla reda på nu, men kort och gott så är vi halvsyskon. Det var med ångestblandad förtjusning som jag tog mig tid för alla mina <3 Vi umgicks med farmor ett tag innan jag och syster blev skjutsade tillbaka in till byn och hem till min f.d bonusmamma. Näst yngsta lillasystern var där, så jag fick krama om henne lite också. Det var underbart... varenda sekund. Men jag hade en sån stress och ångest inom mig. Allting får så himla snabbt och jag vill bara lägga mig bredvid PJ i våran säng och sova i en vecka. 

 Då min lillasyster precis några timmar efter, fått körkort, så var det hon och hennes kille som sedan skjutsade hem mig. <3 Hon är så himla duktig. Nervös var hon ju - men hon hade 10 ggr mer kontroll än vad våra bröder först hade. Så försökte lugna henne så gott det gick. Jag kom hem och kände typ för att grina en skvätt. Istället ringde jag upp PJ för våran skypedejt och så planterade jag mig i mammas rum resten av den kvällen. Tror samtalet blev typ 5 timmar och 30 minuter långt. Rätt imponerande om ni frågar mig. Sov så otroligt bra efter det. 


Liknande inlägg