header menu

Skolarbete - Personalbrist inom vården

Jag tänkte att det nu var dags att faktiskt spinna vidare på arbetet som jag gjorde till skolan. Jag vill skriva om det här och nu och hoppas att jag når ut till flera med min idé. Keep in mind att detta bara är början på något som kan bli så mycket större. :P 

- Vi börjar med själva problemet.
Inom vården överlag så råder det en viss brist på personal. Sjukskrivningarna avlöser varandra och de som brinner för yrket mest, sliter ut både sinne och kropp. Där just jag jobbar är det inte annorlunda. Låt mig säga som så. Det är ett vårdyrke - men så långt ifrån jämförbart med äldreomsorgen som det bara går. På just min våning så är 4 av 5 brukare rullstolsbundna utan förmåga till självständighet. Tänk er den första brukaren som vi hjälper på morgonen. Denna får sedan sitta och vänta medan vi hjälper de andra. Någon tid till att ge denna uppmärksamhet under tiden finns ej. Tidigast klockan 11.00 kan jag sedan ge brukaren den uppmärksamhet som hen behöver. För att inte glömma den sista brukaren som måste ligga i sängen och vänta på att få komma upp.
Sen är det dags för lunch osv. Efter lunchen är det dags för vila då många brukare inte får sitta uppe allt för länge. Återigen finns ingen möjlighet för stimulans. Det finns ingen riktig tid till högläsning, promenad eller kortspel m.m. En dålig dag är tiden till och med obefintlig. Plötsligt så är arbetspasset över. 

- Min idé för att lösa problemet.
När jag jobbade i hemkommunen så hade vi personal som kallades solstrålar. Dessa hade enbart ansvar för tillsyner och stimulans i form av högläsning från tidningar, promenader eller vad nu än de boende ville. När jag först fick uppgiften så kom jag att tänka på detta. Skulle man på något sätt kunna använda sig av samma system? Vi skulle kunna slå flera flugor i en smäll genom att gå ut i skolor och erbjuda ungdomar extrajobb. Många har rynkat på näsan över min idé med tanke på att vi jobbar med svårt skadade människor. Anledningen till att många börjar och slutar kort därefter är just det att dom inte orkar med. Att de inte förstår hur svårt det är att jobba hos oss. MEN kan man begära att de ska förstå när de slängs in i arbetet efter 3 ynka brevidgångar och förväntas ta på sig ansvar för mediciner och diverse olika delegeringar så snart som möjligt? Varför då inte ta chansen att anställa solstrålar, slippa stressa över att vi inte kan ge brukarna den stimulans som vi vill ge? Samtidigt som vi erbjuder arbetslivserfarenhet, referenser och eventuellt då en ny generation av undersköterskor. En extra slant i fickan varje månad kan ju inte heller vara fel för en gymnasieungdom. 

Det jag tänker mig är att vi faktiskt tar oss ut i skolorna. Enhetschefer OCH undersköterskor i flera olika åldrar. (Inte bara de gamla rävarna) för att berätta våran syn på arbetet. Och lyckas vi inte rekrytera ungdomar till just våran enhet så kanske vi åtminstone lyckas öppna deras ögon för vården i allmänhet. Ju fler vi blir desto större blir chansen tillslut att vi kan förbättra villkoren för alla undersköterskor därute. Förstår ni hur jag tänker? Jag vill hitta en SNABB lösning som kommer att gynna vården i framtiden och jag tror att denna är den rätta. Ja, vi behöver ju fler undersköterskor. Självklart... men vi alla vet ju hur motvilliga cheferna är när det kommer på tal. För sanningen är att det inte är så himla enkelt att anställa. Ett annat alternativ är att rekrytera långtidsarbetslösa till samma arbetsuppgift som solstrålarna.

- Problematiken med lösningen
Det finns en sådan. Risken är stor att "de gamla rävarna" skulle ogilla det faktum att vi får ta hand om det jobbiga medan någon annan kommer in och gör det roliga som vi önskar att vi hann med. Åldern skulle också vara ett irritationsmoment för dom. Ni vet är man ung så verkar man ju automatiskt vara dum också. I mångas ögon... Jag förstår deras tankar dock. Efter en tid så hade även jag blivit bitter över att inte få ta hand om det roliga. Men vad vill vi lösa i första hand? Bristen på stimulans hos våra boenden, eller våra vilkor? Vad vill vi ta itu med först?


Detta är bara början på ett ämne och en lösning som jag tror helhjärtat på. Det är sammanfattningen  av en idé som jag kommer att kämpa för. Det är ingenting som jag förväntar mig kommer ske snart - men en lösning som jag hoppas kommer bli ett alternativ en dag. Åtminstone. 
Så... vad tycker ni. All feedback är guld kan jag ju säga. 

Vänder på dygnet

 Jobb väntar mig under måndagen. Mellan 7 och 14.52 (haha så jävla konstig tid men...) och efter det hade jag tänkt stanna till på CT24 för att kanske få in lite pluggande. All disciplin försvinner ju sekunden jag kommer hem, så kanske är smartast att passa på när man inte har något internet som kan distrahera.

 I alla fall... På jobbet så har vi många gånger skojat om att kvinnors menscyklar synkas om de tillbringar mycket tid tillsammans. DET är verkligen så jävla sant och jag tycker det är ballt. Jag och en kollega låg någon vecka isär när jag först började. Nu har vi våra tjejveckor exakt samtidigt. Likadant var det när jag bodde hemma. Jag och mamma hade våra samtidigt. Det vore intressant och ta reda på hur det kan bli så. Förövrigt avlider jag litegrann konstant på grund av mensvärk - så därför är det svårt att koncentrera sig på annat än just detta fanskap. Man blir ju så förbannat eländig när det är dags för "veckan".

 
Denna bild stämmer allt för väl in på mig känner jag. I alla fall om jag har det lite extra jobbigt under veckan. 

Vi förstör våra förebilder

Brad Pitt, Amy Schumer, Johnny Depp, Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och många fler. Kändisar. Våra förebilder och så småningom legender. MEN för var dag som går så förstör vi dessa människor. Varför? Jo för att VI har gjort deras privatliv till en marknad. Någonting att tjäna pengar på. Det måste få ett slut snart, för det funkar inte längre. Ett perfekt exempel är skandalerna kring Johnny Depp. En man med en stor talang som har hängts ut av sin ex-fru och målats upp som ett monster. En psykopat och en kvinnomisshandlare. 

Det finns mycket som talar både för och emot Depp. Familj och vänner bedyrar att dom aldrig sett en sådan sida av Depp, medan ex-frun lägger upp ett videoklipp som visar oss en väldigt arg man. Frågan är ju dock varför var han så arg? None of our damn buisness. Vi kommer inte få reda på den verkliga sanningen. Den enda informationen som vi kommer att få om detta är den versionen av händelsen som vi tycker låter mest spännande. Ett tilltag som kostar våran legend en hel del energi.  Här har vi alltså en av världens mest talangfulla skådespelare, en människa precis som oss andra; som vi väljer att hänga ut för underhållning. Vars liv vi betalar för att kunna följa. 

 
Jag känner till den vanliga frasen. "Han har valt att vara en offentlig person och då får han tåla lite kritik". Ah fast näe - den frasen är på tok för mycket 2010 för min smak. Vi ska snarare vara tacksamma för att våra kändisar väljer att sätta sig själva i en sådan sårbar situation för våran skull. För att ge oss underhållning, inspiration och glädje. Det är vi som har drivit många kändisar till vansinne genom vår obotliga nyfikenhet och jag mår illa när jag tänker på det. Cory Monteiths bortgång är ett annat bra exempel. Flickvännen Lea Michele var tvungen att gömma sig i någon annans hus för att få vara ifred. För hon visste att om en fotograf fångade henne på bild med ett ynka leende på sina läppar så skulle det vridas till något fult i tidningarna/media redan nästa dag. Allt för att ha någonting smaskigt att skriva om liksom. Det värsta är också att det finns de som hade svalt det med hull och hår. Har hon också valt det pga att hon är en offentlig person?

Har ni tänkt på detta någon gång? Vad kan man göra för att stoppa det?

Liknande inlägg