header menu

La La - Land


 Jag och PJ var ju som sagt och såg La La - Land i fredags. Jag hade inga som helst förväntningar när jag slog mig ner i salongen och gick därifrån ca. 2 timmar senare med tämligen blandade känslor gentemot filmskaparna. Jag gillade den - men var samtidigt ytterst skeptisk till castingen och storyn i sig.

"Mia, an aspiring actress, serves lattes to movie stars in between auditions and Sebastian, a jazz musician, scrapes by playing cocktail party gigs in dingy bars, but as success mounts they are faced with decisions that begin to fray the fragile fabric of their love affair, and the dreams they worked so hard to maintain in each other threaten to rip them apart." - Imdb

  Mina tankar: Vem älskar inte filmer som inleder med spontansång OCH dans? Jag vet dock inte om jag tyckte att varken Emma Stone eller Ryan Gosling var de solklara valen för huvudrollerna. De är båda talangfulla skådespelare och deras sångröster var det inget fel på - men det syntes så tydligt att de befann sig utanför sin comfort zone. Storyns slut var väldigt hackigt med sekvenser som lätt förvirrade än. Jag, som gillar att analysera, borde egentligen ha blivit irriterad - men lik förbenat så satt jag ändå där med fuktiga ögon och blinkade mot bioduken. Mycket mer än så vågar jag inte skriva med tanke på att filmen är så pass ny, men jag rekommenderar denna film till alla som ännu inte hunnit se den. MUSIKEN är också väldigt fängslande.

 

Struck by lightning

 
"A high school boy, desperate to escape the idiocy of the people in his hometown, tries to create a way in which he can move to New York, attend the college of his dreams and do something other than live in the footsteps of his drunken, divorced mother. Along the way he blackmails his fellow students into contributing to his literary magazine and discovers what it's like to feel accomplished. Does he get accepted into the college of his dreams? Is he going to make a difference and follow his life goal?" - (Bild och citat hittar ni HÄR)

Mina tankar om filmen: Detta är Chris Colfers verk, så jag var partisk redan från början. Men budskapet och genomförandet var onekligen genialiskt. Valet av skådespelare och dialogerna. Jag älskade varje sekund av den. Jag kunde känna hans frustration, smärta och glädje. Ni måste verkligen se denna.
Som sagt. Jag är partisk - men fuck it... SE DEN. 

Liknande inlägg