header menu

Bittert men fantastiskt bra

 Datorn är knas så feberyrsligt Ipadinlägg är vad jag kan erbjuda er denna söndag. Vi har precis lämnat av PJ vid tåget typ och det sög åsna precis som vanligt. Helgerna går förbannat fort och jag gillar det inte ett dugg. 

 anyways... Ni vet hur jag skrev om att panikångesten slog ner i mig som en blixt när jag var hos PJ förra helgen? Jag har kämpat med ångesten under veckan och så tänkte jag för mig själv att det är klart jag kommer ta mig igenom detta bla bla bla Nu kan inget mer hända osv. Well vilka är oddsen att jag, lagom till helgen, får EN FUCKING ÖRONINFLAMMATION ? Det är ju för fan inte sant liksom.

Nä jag blev bitter som fan men blev väldigt beslutsam. Nu fick det vara nog med elände. Vi ville ju ut och ha lite kul. Så jag och PJ tog med oss min kära svägerska och mor till O'Learys. Jag var lite nervös pga ångesten, men jag försökte tänka positivt. O'Learys är ju en restaurang där man kan sitta. Folk springer inte runt och härjar osv. Vi kom dit och fick ett bord att sitta vid. Ett litet obehag kände jag ju såklart men det var inte i närheten av vad jag känt när jag försökt följa med mor och handla. Vi åt, pratade och skrattade.

Öroninflammationen gjorde sig inte påmind tack vare värktabletterna. O'Learys stängde vid 23.00 och vi var taggade på att ta oss vidare. Vilket vi gjorde - men så småningom var ljudvolymen för brutal för mitt stackars öra så jag och PJ stack hem. Dock hann vi knappt innanför dörren innan febern golvade mig. Jag kunde dock inte klaga. Det var ju den mest fantastisk sjukhelgen som man någonsin har haft. <3



HAN ÄR HÄR

 Det jublar inom mig varenda gång som jag får slå armarna runt min bättre hälft. Just denna tuffa vecka så har jag självklart saknat honom lite extra mycket. 

 Jag och mor tog röda faran för att åka iväg och hämta upp honom vid stationen. Jag kände mig otroligt glad även om det var lite sådär 7 svåra år över min uppsyn. Han anlände med tåget och vi tog och snabbt hem för att få i oss mat. Eftersom jag och mamma stack ut idag IGEN för att handla så hade jag tänkt lite i förväg. PJ har haft en lång dag eftersom han jobbade full dag följt av en resa. Så jag valde plocksallad från en sån där salladsbar ni vet? Perfekt att ha när man behöver få mat snabbt.

  På tal om handlingen då... Återigen så vågade jag mig iväg trots panikkänslorna. Mamma var ju med, jag hade bilnycklarna ifall jag behövde springa ut och överlåta allting åt mor. Så jag kände mig relativt lugn även om hjärtat bultade på i bröstkorgen på mig. Det var ett smärre bakslag när mor sedan stötte på den mest pratsamma släktingen till oss. Hennes "farbror". Jättemysig människa och efter förlusten av hennes farbror och hans bror så var det ju klart att dom hade lite att prata om. Det var ju inte läge att säga "Nej jag kan inte prata med dig just nu - jag måste skynda mig utifall att min dotter får panikångest". 
Jag kände minuterna som det dubbla. Tiden gick långsamt liksom och jag ville bara därifrån. Det blev så knasigt för det där med att "ha mor" vid min sida försvann ju när vi redan hade varit där inne för länge. Förstår ni hur jag menar?

 Sen.... SÅKLART så tappade vi bort varandra. Jag försökte ringa henne, men fick inget svar och på skakiga ben stod jag där och kände hur känslorna växte i bröstkorgen. Det var ju det där jag inte ville skulle hända. Ja det var ju jag själv som stod där och jagade upp mig själv över situationen för det tog ju inte alls så lång tid som det kändes för mig. Tillslut gick det inte längre. Lämnade vagnen och kastade mig bort mot kassorna där jag visste att jag kunde finna en bänk. Bara för att jag satt ner dock så slutade ju inte paniken att göra sig påmind. Det var helt enkelt en mindre trevlig vistelse på den butiken. 
 Jag vet att ni tycker att det låter hemskt och det är ju skit att jag känner såhär. Jag vill inte ha det såhär. Dock ser jag det hela som en positiv grej. Jag tar mig ju ut trots min oro och min rädsla. Jag låter inte den begränsa mig liksom. Jag fick ett "svagare" moment - men jag klarade av det. Jag lyssnade till min kropp och valde att göra vad jag kände var bäst. Blir rätt stolt över mig själv ändå. 

 Nu ska jag återgå till min bättre hälft. Ett mysigt bad får "avsluta" våran kväll tycker jag.



5 saker som ni (säkert) inte vet om mig

Jag avskyr slitagehål i tyg. Om ni är i närheten av mig med strumpor som det är hål i så kommer jag antagligen spy eller slita av er strumporna och slänga dom. Det är absolut det äckligaste som finns. Minns att jag inte ens kunde äta ost med hål i när jag var yngre.

Jag tror inte på kategorisering av människor. Jag vill inte kalla mig för något. Tror inte att vi blir hjälpta av att kalla oss för t.ex. feminist, vegan, vegetarian, sosse, SD:are osv osv. Vi delar upp oss i grupper och minskar då chansen att vi ska kunna bli "sams" om alla konflikter som finns idag.

Min specialitet är att lära mig koreografier från musikalfilmer. Se det som ett partytrick. High School Musical, Grease, Hairspray.. Kan dom flesta danserna och lär mig dom omänskligt snabbt.

Jag älskar öl och kan inte förstå hur man inte kan tycka om det. Vet inte... men det är ju flytande guld liksom. Kanske låter som värsta alkisen men jag menar come one <3 

Jag har nog världens bästa bordsskick. Jag skojar inte ens. Tänker inte på det så ofta - men en berättelse har alltid suttit i min hjärna. Första gången som mina småsyskons mamma kom in i mitt liv så var jag typ 2 år. Hon hittade mig i köket sittandes i min stol. Jag åt yoghurt och när det var sådär lite kvar så det blev svårt att skopa upp det med skeden.. Då vickade jag på tallriken så överflödet samlades i ena kanten. Inte en fläck runt omkring mig annat än runt munnen. 


Liknande inlägg