header menu

Vett och etikett?


Det mest fantastiska jag vet är hur folk kan störa sig på saker när det kommer till resenärer i kollektivtrafiken. Speciellt framkommer det ju i större städer så som Göteborg t.ex. 

* Folk stör sig på människor som ställer sig upp en minut innan de är framme vid sin slutdestination

* Folk stör sig på att vissa inte flyttar på väskorna som de har liggandes i sätet bredvid sig

* Folk stör sig på när det inte är någon som erbjuder sin sittplats till äldre eller småbarnsmammor.

* Folk stör sig på att folk sätter sig längst ut i sätena


Ska vi gå igenom allting punktvis då, vad jag tycker om att folk stör sig på dessa saker? Så här är det... Punkt nummer 1 av 4 är bara dum. Det är väl SMART om inte annat att ställa sig upp lite tidigare, sträcka på benen och göra sig klar så att man inte blockar gången för de som kanske bara kan ställa sig upp och gå av. Sen kanske man vill skynda sig av på grund av byte till buss eller liknande? 
Punkt nummer 2... Ja, vad ska man säga? Vad hände med kommunikationen i dagens samhälle? Det är väl för fan bara att be om att få sitta, eller? Hur svårt kan det vara liksom? Finns inte en chans att jag lägger ner min väska på det skitiga spårvagnsgolvet och jag kanske inte alltid orkar sitta med väskan i knäet när det ändå finns ett säte ledigt bredvid mig. Be om det du vill ha and that´s that. Man kan liksom inte förvänta sig att folk ska kunna läsa dina tankar.  Samma gäller punkt nummer 3. Är det så svårt att be om att få sitta om det skulle vara fullt på vagnen? Här går det liksom inte heller att förvänta sig saker av medresenärer. Vissa kanske tycker att man borde kunna göra det, men grejen är den... Man skyller på lathet och tänker inte på det faktum att just den resan kanske är ett helvete för många. Ett exempel bara. Vi lever liksom i ett samhälle där psykisk ohälsa är vanligare än myggbett en sommarkväll. Deras enda fokus kanske är att ta sig till slutdestinationen. Att ta sig från A till B. Dom kanske tittar på er som behöver sittplats, men dom kanske inte ser er. Efteråt kanske dom kommer på sig själva eller något och känt att fan jag ville ju erbjuda hen min plats. Ja - det 
är helt enkelt bara att be om att få sitta. Samma gäller punkt 4. Det borde inte vara så förbannat svårt. 

Eller tycker ni att jag har helt fel? 

11 timmars-pass

 Det är söndag och dags för ett riktigt mördarpass. Jag börjar 8.30 och slutar 20.30 ikväll. Jag tror faktiskt inte att det kommer vara särskilt drygt tidsmässigt - men jag gissar att jag kommer vara rätt öm i kroppen när jag kommer hem. Jag tänker INTE blogga när jag kommer hem för övrigt. Lär vara totalt död så jag förvarnar er redan nu. Kommer dock ha med mig paddan för att eventuellt hinna slänga iväg en uppdatering till er. 



 Detta är föresten första passet någonsin där jag kan jobba utan begränsningar. Eventuella brukare som kräver att man ska ha delegering nummer 3 eller 4 finns ju - men ja. Det är inte en begränsning på det sättet. Jag kan göra majoriteten av uppgifterna utan att behöva ringa efter en kollega för att få hjälp. 
I alla fall... Det är väl dags för mig att kila iväg till jobbet antar jag. PJ ligger och sover fortfarande. Lite bitter är man ju. Vill också sova. :O

Hoppas att ni får en fin söndag, sötnosar!

A little less shitty

Om jag ska ge er en liten recap då så har jag inte direkt känt mig på topp. Speciellt inte igår eller i förrgår på kvällen. Jag bröt ihop i PJs famn och han var liksom bara ett fantastiskt stöd. Jag vet att det står i förra inlägget - men gör det smidigare för eventuella nykomlingar på den här sidan.

 Igårmorse så stack han, i vanlig ordning, till jobbet. Han gav mig en extra puss på pannan och lät mig veta att han fanns tillgänglig på telefonen om jag behövde det. <3 Han som annars kan vara lite anti-mobil över allt annars än hemma liksom.Det gjorde mig helt klart lugnare och jag tog det lugnt under dagen för att liksom... läka. När han sedan slutade jobbet så ringde han för att fråga om något behövdes handlas eftersom han ändå skulle in och köpa ett skal till nya jobbmobilen. "Nja - det är la ifall du kommer på något" svarade jag medan jag stod där och stekte våfflor till hans matlåda. "Vi får se om jag kommer på någonting" Vi lägger på och jag går bara runt och ser fram emot hans hemkomst. Jag hamnar i ett telefonsamtal med min f.d granne från hemstaden. Hon vill ha hjälp med en engelska uppgift. Självklart kunde jag det. PJ kommer hem och jag förklarar snabbt vem det är jag pratar med. Han ger mig en puss, flinar och räcker mig någonting från en kasse... Jag avslutar samtalet.

 Det dröjer ett litet tag innan jag inser vad han har gjort. Han hade köpt tangentbordet som jag så länge suktat efter till min Ipad <3 Jag blev så lycklig. Jag hade blivit lika glad över en chokladkaka eller en extra puss - men just principen att han hade lagt mitt suktande på minnet och liksom gått the extra mile för att göra mig glad, när han ändå vet hur tacksam jag hade varit för så mycket mindre. Jag är sannerligen lyckosam. Det slutade ju inte där. "Vet du vad vi ska äta?" frågade han och log. Det visste jag ju såklart inte. Han plockar upp fetaost, avocado, jordgubbar, äpplen, ett granatäpple och cashewnötter. Av allt det där ville han göra iordning en extremt lyxig och fräsch sallad som vi kunde lyxa till det med. <3 För att muntra upp mig liksom.




Jag har lite planer idag som jag kommer att skriva om senare :) och ja... tack för alla era fina kommentarer i förra inlägget. Det kommer att kännas bättre för mig så småningom. Ibland blir det bara för mycket dock och man måste stanna upp för att liksom läka innan man kan fortsätta köra på.

Liknande inlägg