Natten mellan onsdag och torsdag var ett rent helvete. Jag gick och la mig bredvid mitt hjärta och kände mig sådär skönt trött liksom. Tänkte att jag skulle få en god natts sömn. Men icke... Drömmarna satte igång rätt snabbt. Sjuka drömmar. Det värsta av allt var när jag insåg att jag var halvvaken och inte kunde röra på mig. Förstod direkt vad som hände. Jag hade en sömnparalys. 

 När jag väl tog mig ur den så kastade jag mig upp i sittande ställning. Panikångesten var nästan kvävande. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hur fan skulle jag någonsin kunna sova igen efter detta? Själva drömmarna hjälpte ju knappast till heller. Försöker beskriva dom för mig själv i huvudet för att liksom få ihop dom - men det går inte. SÅ sjuka och bisarra var dom. Kan kanske försöka skriva drömmarna i ett annat inlägg. Eller ja, drömmen... Det värsta var dock PJs del i drömmarna. Han gjorde så mycket skumt. Lägg till värsta psykopatskrattet på det och ni har min natt liksom. Efter det vågade jag inte somna om förens det började ljusna ute. Är det någon av er som läser som upplevt hur det är att ha en sömnparalys?