Be careful what you wish for

 Jag vaknade upp imorse (fredag) och möttes återigen av förvirringen. Som sagt var humöret på topp - så jag gick upp, tog mina mediciner, och slappade ett tag framför tvn. Jag skulle börja jobba klockan 14 så jag hade gott om tid på mig att ta det lugnt. Medan jag strosar runt här hemma så hitter jag ett brev till mig som kommit under torsdagen (antar jag) så jag öppnade det och kollade. Det var svarena från cellprovtagningen som jag var på i september. De hade hittat cellförändringar i proverna och jag skulle få en kallelse för operation. Min mage knöt sig... Det var väl klart. Som om jag inte hade nog att tänka på för tilfället liksom. "Det tar fan aldrig slut" muttrade jag och skickade iväg sms till PJ som genast tröstade mig med att han skulle ta ledig operationsdagen.
Ja - jag är medveten om att det är rätt vanligt osv Jag förstod även att de skulle hitta cellförändringar eftersom de sa till mig att risken är stor då min mamma också haft detta. Första gången de hittade cellförändringar på henne så var hon t.om. lika gammal som jag är nu. Det kändes ändå skit.

 Jag åkte dock till jobbet med relativt gott mod eftersom jag visste att jag skulle jobba tillsammans med mitt favoritgäng. Jag är lyckligt lottad som har detta jobb att gå till när jag inte har PJs fysiska stöd (pga hans eget jobb). Kollegorna finns där i alla lägen liksom och jag älskar dom otroligt högt. Det enda positiva som jag kände under dagen var telefonsamtalet som jag fick. Det var psykologen som min läkare hade sagt skulle höra av sig. Det som jag skrev om i förra inlägget. ÄNTLIGEN hände det. Det var onekligen väldigt bra tajming av henne måste jag säga. VÄLDIGT bra! 

 Jag är lyckligt lottad som har er också - som kommenterar. Att så många känner igen sig i det jag skrev är såklart tråkigt - men det inger en viss trygghet att inte vara ensam om att känna så. Om ingen hade känt igen sig så hade jag, med all säkerhet, känt mig knäpp i huvudet efter ett tag. Som om jag bara överdrev mina tankar och känslor. Att ni också känner dom får mig att känna mig mer normal. Slutsatsen är dock stress. Nu när jag har tid till psykologen så känns det ändå som att jag kommer få det lättare. Hoppas vid alla gudar att hon är bra och ingen typisk "Mm"are som ritar ekorrar i sitt block medan man pratar. Som i filmerna typ. :P 

 
mvh /knäpphuvudet

Liknande inlägg

1 Anonym:

skriven

Hoppas de blir bra iallafall! :)

2 Tilda Barkselius:

skriven

Hoppas allt löser sig! Skickar massor av kärlek! <3

3 Ellen Gräntz:

skriven

Åh, förstår att det känns piss. Och känner igen det där att det är så dubbelt med att folk känner igen sig - det är så himla skönt att få förståelse, samtidigt som jag aldrig förstått när folk säger "du är inte ensam om det här!". Som om det skulle göra mig lyckligare att fler mår skit, liksom?

Ska tänka på dig när det är dags för operation!

4 Nathalie Elfström:

skriven

Loveyou

Kommentera här: