Det spökar på mitt jobb - Del 3

 Det är som om allt mer saker händer ju mer öppen jag är om vad jag ser. Tidigare har jag inte direkt känt mig rädd - men under fredagens kvällspass så kände jag mig på allvar nervös över vad som pågick. Det började med den vanliga känslan av att vara iakttagen. Det var ju inte längre något konstigt så jag gjorde mitt jobb utan vidare hinder. Mörkret började lägga sig över staden och våningen jag jobbade täcktes av ett dunkelt ljus. Det var dags att koppla sond och ge mediciner. Jag hade precis lagt en vårdtagare då han tyckte det var lättare för mig om vi gjorde på det sättet så att jag slapp lägga honom i sängen, byta inkontinensskydd och sedan ta på honom kläder och flytta honom till stolen igen. Jag gick in till en vårdtagare och skulle gå igenom vad hon hade för mediciner. Så jag stegade igenom det halvmörka rummet för att ta mig till ipaden som vi använder oss utav.

 En människa kan ju se väldigt mycket i ögonvrån. Så jag hade full koll på vårdtagaren trots att jag tittade rakt fram på ipaden. MEN plötsligt sveper en svart skugga förbi i ögonvrån. Det är inte så att jag ser en skepnad, utan som om någon skulle ha ställt sig riktigt nära. Jag stelnar till. "Vad i...?" Efter ett tag så kan jag förmå mig själv att vända på huvudet för att se om någonting fanns i min närhet. Men såklart kunde jag inte se någonting. Jag får kalla kårar och bestämmer mig för att gå ut från lägenheten ett tag och samla mig från vad som just hade hänt. Då ringer jobbtelefonen. Det är Liza som jobbar 2 våningar över mig just då. Jag svarar. Hör direkt paniken i hennes röst. "Det är NÅGON här uppe" piper hon i andra änden av telefonen. "Jodu, det kan jag tänka mig svarar jag" men jag hör att hon är riktigt rädd. Hon förklarade att dörren till köket var låst. Som den ska vara (en lång historia) och hon hade gått in till en vårdtagare för att ta hand om denne. När hon kom ut igen så hade hon hört att vattenkranen stod på full sprut inifrån det låsta köket. Jag fick ont i magen. Hon ville att jag skulle komma upp till henne en snabbis och det kunde jag ju självklart göra.

 Ärligt talat. Jag vet inte om det berodde på tidigare händelser - men när jag klev ur hissen på hennes våning så fylldes jag genast utav ett starkt obehag. Nog för att man kunde ha kalla kårar rätt ofta på jobbet - men detta var något nytt. "Eeeh jag tror dig, Liza". Vi började smyga oss genom korridoren mot den lägenhet som stod tom. Vart det därifrån som obehaget kom? Vi öppnade dörren och kollade in. Tände varenda lampa som fanns och såg oss omkring. Det verkade lugnt. Inget som kunde förklara det obehag som vi kände. Jag gav kvinnan en kram och gick ner till rätt våning för att fortsätta mitt arbete.
Jag bestämde mig för att gå in till en annan vårdtagare för att liksom slippa tänka på vad jag hade sett hos den andre. Jag hade tid på mig - så det spelade ingen roll. Jag behövde ändå kolla till hen då jag upplevde att denne inte mådde så bra. Jag gjorde det jag skulle och när jag precis var klar så stängdes plötsligt dörren. Jag tyckte till. "Nä, det måste ha varit någon som gått förbi" tänkte jag och gick genast för att öppna dörren igen. Dels för att jag var nyfiken på att se vem det var och dels för att jag inte riktigt kände för att ha dörren stängd. Jag tryckte ner handtaget och försöker öppna dörren. Hjärtat flyger upp i halsgropen på mig när jag inser att det är ett motstånd. Dörren öppnas men något håller emot och gör det svårare för mig. Jag tog ett steg tillbaka och var på allvar nära till gråt när dörren på nytt stängs. Med bestämda steg så går jag fram och trycker upp dörren. Hårt. Vem det än var som skojade med mig så var det inte kul... Våningen var tom. Fyfan!! 

 Passet tog så småningom slut och jag joinade mina kollegor för att överlämna rapport till natten. Vi satt bara där och pratade, som vanligt. Det var ingenting speciellt som hände. Vi alla som satt där trodde på vad som brukade ske på bygget. Vi väntar och väntar på att natten ska anlända. Jag hör plötsligt ett klick och märker att en av lamporna i taket släcks. Jag kollar på mina kollegor - men det är bara en som möter min blick. Hector. Han hade märkt exakt samma sak som jag. Ingen av oss hade släckt lampan och det var inte glödlampan som hade gått. 

 

 Jag märker att ni tycker dessa inlägg är spännande så jag kommer fortsätta att dokumentera vad som händer. Jag skulle gärna försöka mig på att filma allt - men eftersom att jag inte har mobilen på mig på jobbet. Because of reasons och förutom när jag tar paus. Så är det lite svårt. Ni får helt enkelt ta min dokumentation av detta för vad det är.  Tror ni inte på mig så är det mer än OK. Jag kan dock lova er att det är sant
1 LIL BABUSTYLE - Chronic pain warrior:

skriven

Tycker sånt här är så spännande att läsa!

2 deninrekampen:

skriven

Sv: Ja det är ingen lätt sak att göra.. Men man kan ju inte gå och ha ont för länge :/ Det tar psykiskt för en.. :(

Intressant blogg du har! Ska minsann läsa massor av dina inöägg imorgon, snarrt sägen nämligen! :)

Hoppas du har haft en bra lördag! :)

3 Carolina Thoor:

skriven

Jag har läst alla delar nu. Häftigt ändå att få vara med om något sådant här, även fast att det är obehagligt. Min kille till exempel tror inte på att andar/spöken existerar, men jag vet av hela mitt hjärta att dem gör det. Varit med om liknande upplevelser. Så att ja, nej, det är som sagt fascinerande men jag tror man vet om ett spöke/ande skulle vilja skada en. Det är som att gå in i en vägg, så att jag tror att det är ett snällt, men busigt spöke/ande som ni eventuellt har på arbetet! :)

Sv; ja, det var super skönt att inte behöva laga hål i år. Jag kände mig lite extra stolt då! :D

Nej, precis. Det är klart att man känner ett visst obehag, precis som du beskriver i dina inlägg samt på kommentaren, men som jag också beskrev finns det olika sätt att känna obehag. Och det obehag jag känner är vänligt, eller hur man ska förklara :P

Kommentera här: