Hur ska jag ens börja med att beskriva det helvete som medicinen tagit mig igenom de senaste dagarna? Läkaren varnade mig om hur jag kunde känna mig den första veckan and oh was she right. Alla känslor liksom förhöjdes. Tredubblades. Ångestkänslorna har varit brutala. Lyckligtvis vet jag ju att det beror på medicinen - men de var onekligen svåra att hantera. Svårare än innan. 

 En natt hade jag konstant panikångest som vägrade att försvinna. Jag sov inte en ynka sekund och när PJ såg mig på morgonen behövde han knappt fråga vad som stod på. "Du ska nog stanna hemma från jobbet idag" sa han och ja. Så fick det bli. Det har kort och gott varit hemskt. Som sagt så beror det på medicinen så efter denna vecka så ska den ha kommit i balans. Efter denna vecka så ska det vara bättre. Inte bra kanske, men bättre. 

 Nu är det bara att fortsätta vänta på att höra ifrån terapeuten så att jag får en tid bokad. Jag är så säker på att detta kommer bli bra. Det är drygt så in i helvete och jag har mått så kasst de senaste dagarna - men jag är SÅ säker på att det kommer bli bra. Jag har ju sjukt bra saker att se fram emot också och jag lääängtar så efter att få jobba ifred utan krångel. Jag vill bara få jobba i lugn och ro.