Gårdagen var en pain in the ass för mig. Det började dåligt. Jag fick inte sova mer än någon timme på grund av stress över det kommande provet. Jag hade verkligen slitit mitt hår under veckan för att försöka få in så mycket information om det endokrina systemet som jag bara kunde. Urinorganen var inte lika svårt att ta till sig - men den allmäna stressen fuckade upp det för mig totalt. (ursäkta mitt ordval) Jag gav mitt allt - men det räckte inte ända fram. Inte ens i närheten.
Jag kände mig utmattad efteråt. Tröttheten var bedövande och det var eget arbete som gällde. Jag gav upp totalt och berättade för läraren att jag skulle ta mig hem istället. Jag mådde verkligen skit. Det är för mycket som händer just nu. Både med jobb och skola, men också emotionellt. 

 Idag t.ex. så ska jag in till jobbet 3 timmar tidigare för att tacka av världens bästa chef som ska gå i pension. Jag kommer böla ögonen ur mig. Först chefen och sen fick jag ju reda på att min psykolog ska sluta. Sen har vi operationen som jag ska göra och ja... omprovet som jag gissar att jag kommer få göra.
Det är verkligen inte min mening att gnälla. Jag är trots allt tacksam för att mitt liv ser ut som det gör. Det är bara lite väl jobbigt när allting sker på en och samma gång, samt ligger och pyr konstant innanför ens pannben. Jag ska inte gå in för djupt  i det emotionella just nu för bara det kan bli ett x antal inlägg bara det
så kanske någon annan gång. MEN jag kommer att sörja det faktum att chefen går i pension och att jag inte längre kan gå till samma psykolog. 

 Jag somnade, i stort sett, direkt när jag kom hem. Sov kanske 1 timme och sen vaknade jag. Pluggade ett tag och sedan somnade jag igen och vaknade av att min kära mor ringde. Hon hade sett på min snap att jag inte direkt kände mig på topp och ville höra hur det var. Nu ska jag ta och tvätta bort gårdagens smink som jag inte orkade ta itu med när jag kom hem igår.