9 januari 2016

- För exakt 1 år sedan, så kämpade jag som mest med min ångest. Det var en jobbig månad att genomlida - men just denna dagen så vände det. Vi fick ett samtal hem. Ett samtal som fick både mig och mamma att kasta på oss ytterkläderna och springa ut till bilen. Vi grät så mycket under denna dagen. Av både glädje och sorg. Jag stod vid målet och hyperventilerade. Väntade på glädjen som jag snart skulle få ta emot. Huvudet snurrade. Jag kunde inte stå upp tillslut. Benen gav vika och jag naglade fast mig själv vid en bänk för att inte sjunka ihop i en trött och ledsen hög. Flera veckor av sömnbrist sköljde över mig samtidigt som ångesten hade grepp om min bröstkorg. Så var det dags att möta det som borde ha fått mig att hoppa runt av glädje.

Det var som att glädjen gav mig en spark i magen. Luften gick ur mig. Likaså förmågan att röra på mig. Det var en känslosam dag och även om glädjen senare togs ifrån mig igen så vet jag att den kommer åter. Så småningom. 1 år har gått sedan det hände. Jag klarar ett år till. 

 Jag tog denna bilden för att minnas de känslorna som strömmade igenom mig. För att minnas de tankar som gick igenom mitt huvud. Nu ett år senare så minns jag det fortfarande som om det hade skett under dagen. Aldrig har jag känt så mycket på samma gång.