Tidiga morgon

Hallå där lördag! 

 Ja, jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans. Efter psykologbesöket igår så kändes det som om mitt huvud skulle sprängas. Jag gick raka vägen hem och la mig framför tvn där jag efter en kort stund somnade. Jag vaknade ett par gånger - men sov i stort sett från 16.00 till 04.00 tidigare denna morgon.
Det var så mycket som rördes upp när jag satt där hos psykologen. Jag visste heller inte riktigt hur jag skulle reagera när jag såg henne bli uppriktigt ledsen för min skull. Borde jag gråta nu? Minns jag att jag tänkte. Jag hade inte haft något emot det - men jag hade aldrig vågat. Hur skulle det gå efter att ha hållt tillbaka i så många år? Senast jag grät var i Patriks famn. Det varade i max 15 minuter innan jag tog mig samman och "glömde" bort det. 

 Hela det första besöket gick åt att jag fick berätta för henne om mitt liv. För att vi ska ha en chans att reda ut alla tankar så behövde vi gå tillbaka till den allra första början. Något som fick mig att bli chockad var insikten om hur mycket jag verkligen har tryckt undan under åren. Det är ju inte konstigt att jag lider av ångest, när man har så mycket inom sig som inte är ens en smula bearbetat. Jag fick sedan en uppgift att göra upp en tidslinje tills nästa besök. Så att vi får en klarare överblick av allt det som orsakar min ångest och mina känslor. Jag kände genast att det skulle bli svårt - men jag ska försöka.

 Jag jobbar eftermiddag idag.  13.00 till 21.30 ikväll såklart följt av ett dagpass imorgon mellan 7.00 och 15.00. Så vi får se hur mycket jag hinner med av allt annat som jag egentligen borde göra. Kanske tar med mig datorn för att använda den vid eventuell tid över till annat. Vi får se helt enkelt. Jag längtar litegrann tills det att allt med Hälsopedagogiken och denna jobbhelg är avklarad. Jag vill slappna av, utan något hängande över mig. Åtminstone för en dag.
Jag vill förövrigt tacka er alla för era kommentarer. Jag ser oss i bloggvärlden som en familj på något sätt och det är fint att veta att många av oss finns där för varandra även om vi egentligen är främlingar för varandra. Nu ska jag återgå till kaffet och Anastasia som jag just nu kollar på. Älskar den filmen. 

 

Liknande inlägg

1 Sandra:

skriven

Vad bra att du går till en psykolog. Jag skulle nog själv behöva göra det men det är något som hindrar mig, vet inte vad bara.
Sv: ja det håller jag med om. Jag börjar faktiskt bli riktigt trött på sjukvården. Har fortfarande inte hört någonting från mina läkare :/

2 Mirre:

skriven

Men jag känner också så att jag har fått många fina vänner via bloggandet, och tycker du är en trogen bloggare =D

3 Veronica Pettersson:

skriven

Sv: Haha, kul att höra! Tack hörru!

Kommentera här: