Jag vet inte ens vart jag ska börja denna uppdatering någonstans då det är mycket på gång i livet. Det är saker som gör mig lycklig, ledsen och som irriterar mig till den grad att jag vill slita ut håret med rötterna. Vi kan dock börja från när min sjukskrivning kickade in. Vi börjar dagen efter mitt helvete drog i gång. 

 I en vecka till fick jag leva med mitt ryggskott. Jag kunde inte röra på mig många utav dagarna och hade inte mycket hjälp då PJ trots allt behövde jobba. Allt eftersom dagarna gick så började jag bli knäpp i huvudet. Jag hade inte varit hemma "ofrivilligt" på så lång tid. Jag ville snart inte veta av lägenheten - men även om jag ville så kunde jag inte ta mig ut. Det gick inte. Jag krälade bara runt på golvet här hemma och försökte ha en någorlunda fungerande dag. Jag fnös fler än 30 ggr i minuten. Kunde liksom inte förstå att jag var 25 år och drabbats av ryggskott.

 För att liksom fylla upp min kvot av läkarbesök så var det senare (i torsdags) dags för mig att byta ut min P-stav. Nervös, men ganska stolt marscherade jag till barnmorskan vid gamlestadstorget. Jag kan räkna de läkarbesök jag gjort ensam på ett finger - så det var en intressant upplevelse. Nyckeln till att mota bort ångesten och oron var min bestämdhet och det faktum att jag skulle säga till dom som det var. Jag hade svårt för läkarbesök. Det skulle de nog förstå.
De påbörjade strax arbetet på min arm. Självklart gjorde det ont och barnmorskan fick tammefan kämpa för att få ur den gamla p-staven. Att det sedan var en elev som skulle sätta in den nya kändes ju inte sådär jättebra - men tjejen var duktig så smärtan störde mig inte så mycket faktiskt. 

 Jag jobbade hela helgen som följde. Det var en lugn och skön helg. Så blev det tillslut dags för skola igen (igår) och vi skulle ha prov på andningsorganen - och nervsystemet samt dess sjukdomar. Jag trodde verkligen att jag skulle naila provet, men när jag väl satt där så kändes det inte lika självklart. Jag svarade ändå på alla frågor och kände mig rätt nöjd. Även om jag inte riktigt visste om jag skulle tycka att det hade gått bra eller inte. Så dåligt tyckte jag dock inte att det kunde ha gått. Jag svarade ju som sagt på allt och jag visste att jag hade kämpat hårt med att plugga till detta prov. Jag fick svar på provet väldigt snabbt.
Inte godkänt. Hur skulle jag ens orka reagera på det? Besvikelsen sköljde över mig och lusten att lägga mig i ett hörn och bara sova; var stor. 
Skrev en update till PJ och meddelade att jag skulle åka hem direkt när jag slutade. Bad om ursäkt i förväg för eventuell tjurighet. 

 Min kära sambo har dock full koll på vad han ska göra om han vill muntra upp mig. Sömndrucken kliver jag upp ur sängen någon timme senare och märker att han hunnit komma hem. Han ser finurlig ut och har båda händerna bakom ryggen. "Istället för en bukett blommor" flinar han och håller istället fram en bukett med chokladbitar. Jag dog lite av hans söthet. Hur kunde man ens  försöka vara tjurig liksom. Resolut stampade jag iväg för att plocka fram den uppblåsbara madrassen och placerade den bakom hans plats vid datorn. Där la jag mig sedan och fortsatte sova mig igenom mitt elände. Fylld av ett lite kraftigare lugn när nu PJ väl var hemma med mig. På armlängds avstånd liksom.

Så ja... det var denna uppdatering det. Jag vet att denna blogg är halvdöd och det grämer mig - men jag hinner inte med i mitt eget liv. Så hobbys får vänta ett tag känner jag. De måste vänta ett tag.