The last 3 days...

 Hej mina vänner!

Dags för en uppdatering känner jag. Mest för att jag ska ha en ursäkt till att ta en mental paus från pluggandet... Det behövs just nu kan jag säga er, men mer om det senare i inlägget. Nu ska jag berätta om de 3 senaste dagarna (eller hur längesen det nu var som jag bloggade senaste). 
 Om torsdagen finns det inte mycket att skriva om. Jag inledde min jobbhelg på MIN våning och allting gick bra. Jag avslutade passet och skyndade mig hem då jag skulle börja 7.00 på fredagen. Jag fick jobba med bästa Ami på min egen våning (igen) så jag hade ingenting att klaga över alls. E1 kom vid 12.00 för att så småningom kunna byta av oss och göra sitt kvällspass. →

- För er som undrar så är E1 en av mina kollegor. Vi har tre stycken med samma namn på jobbet, så E1 blir en förkortning på dennes smeknamn. Vi har även E2 och E3 - men då jag inte jobbar så ofta tillsammans med dom så kommer de nog inte att nämnas lika mycket i denna blogg. Men ALLTID när ni undrar över något namn/smeknamn så får ni jättegärna fråga mig om vem det är. Jag skriver inte ut riktiga namn - men man kan ju förklara i alla fall -

 → Vi släppte iväg Ami lite tidigare då det var såpass lugnt att vi inte behövde vara 3 personer på våningen. Jag stannade kvar då jag ändå skulle invänta att PJ slutade så att vi kunde hitta på någonting efter jobbet. Så jag hade inget behov av att gå tidigt. Jag sitter inne på kontoret med E1 och är mitt uppe i en diskussion när en kvinna som är på våningen för att underhålla våra boenden knackar på och berättar att hon ser ett gäng undomar PÅ TAKET utanför balkongen. Alltså på demensboendets tak. Närmare än så behöver jag inte förklara. Jag och kollegan springer ut i allrummet för att kolla. Mycket riktigt så är det ett gäng ungdomar där. Mitt på ljusa dagen. Jag blir fly förbannad. Ungdomarna märker att de blir upptäckta och börjar ta sig ner därifrån. Jag tänker att de fan inte ska få komma undan utan en ordentlig tillsägning. Så jag och kollegan springer mot trappen. Precis innan utgången ser vi chefen. E1 stannar för att uppdatera om läget - men jag springer vidare och rundar byggnaden i hopp om att... Ja jag vet inte riktigt vad jag tänkte då jag bara var 1 person och de var ett helt gäng. Jag kände bara att jag inte kunde låta bli att åtminstone försöka komma ifatt dom.

 Jag såg dom längre bort på vägen som jag sladdade upp på - men jag hade ingen chans att komma ifatt dom och även om jag hade det så hade de ju inte lyssnat på mig. Jag var arg som ett bi och det är ytterst sällan som det händer. När ungdomar börjar använda MIN arbetsplats som en klätterställning och försätter MINA boenden i en otrygg sits... då blir jag fan arg. Vi pratade med både chefen och fastighet som skulle se över problemet - men jag är skeptisk. Någons syn på det hela var ju att de "bara" var barn. Den ursäkten slutar att fungera när ungarna passerar 9års åldern. Det är så samhället fungerar idag.
Det är inte "bara" barn dom gör dessa dumheter längre. Fyfan... Så småningom kunde jag dock lämna bygget och jag tog mig till Järntorget för att ta en kaffe och skriva av mig lite frustration och ilska. Mötte upp PJ och vi gick till en indisk restaurang för att äta då vi båda hade craveat det ett tag.

 Jobbhelgen har varit smått kaotisk med personalbrist och stress. Jag har inte fått vara på min våning - men det har gått relativt bra ändå. Frustrerad och trött har jag dock varit. När jag kom hem idag så gick jag i stort sett och la mig direkt. (Därför är jag vaken vid denna tid på dygnet) Jag var helt utmattad och kroppen värkte. Planen var ju egentligen att plugga - så det är var jag får göra nu istället och imorgon.  

 

Kommentera här: